Tre minuter

Mitt knä värker och jag har ett skrubbsår på handflatan. Tre minuter berövade jag en annan människa och ett lämpligt straff för det är väl ett blåmärke på knäet och en uppskapad handflata. Tre minuter kan vara så oerhört värdefulla. Kanske missade han den lilla stunden vid kaffemaskinen tillsammans med den snygga kontoristen som han limmat på så länge eftersom hans mediokra liv tillsammans med hustrun går honom på nerverna. Kanske hade han kommit för sent till jobbet så många gånger vid det här laget så att det nu blev outhärdligt pinsamt med dessa tre minuter. Kanske var detta hans turtåg, (8.03) och nästa (8.06) hans oturståg.
Jag steg av den sista rulltrappan av tre mellan gröna och blå linjen. Tåget stod inne och dörrarna var öppna. Några sekunders adrenalinpåslag fick mig att gå lite fortare och i en mikrodels sekund tänka tanken att det skulle kännas jobbigt att behöva springa. Det behövde jag inte eftersom det stod Hjulsta på tåget, jag åker med Akallatåget på morgnarna. Kroppen ställde in sig på att vila i ca 1 min då mitt tåg skulle anlända. Det var då det hände. En man i mörk kostym, överrock och hörsnäckor inpluggade i öronen tog tag i mina båda armar och slungade mig åt sidan så att jag ramlade omkull. I nästa sekund hörde jag honom säga "FAAN OCKSÅ!" och Hjulstatågets dörrar stängdes. Jag reste mig upp och ställde mig på perrongen. Mina och mannens ögon möttes och mannen skakade på huvudet. Jag låtsades inte se utan tittade upp på displayen som visar hur många minuter det är till respektive tågs ankomst. Nästa Hjulstatåg gick om tre minuter. Tre minuter...

Don't worry be happy

I somras damp det på dörrmattan ner ett sådan där välbekant brev från Karolinska Sjukhuset i Solna igen. Dags för en ny "scanning" av min lekamen, eller rättare sagt en ny analys av två av mina kroppsvätskor för att se efter så att ingen mördarbakterie ska ha återtagit kontrollen över mitt liv. Hurra, dags att besöka syster Drakula igen och sedan två veckor därefter få besked på fikonspråk om hur läget ser ut. Dags för några veckors fullkomligt paralyserande oro som ju närmare läkarbesöket jag kommer desto mer utvecklas till fullständig övertygelse om att jag inom mycket snar framtid ska döden dö. Första året efter "the big sjukdom" fick jag lov att besöka syster Drakula och farbror Doktorn så ofta som var tredje månad och då kapitulerade jag för oron kan man säga, ingen idé att hålla på och oroa sig mellan gångerna liksom... Men nu när det är mindre frekventa besök (var 6:e månad) så hinner jag både slappna av lite OCH tänka att det kan ha hunnit bli totalkajko på de där sex månaderna. Och det är ju synd att lämna något åt slumpen! Bättre att oroa sig för ungefär ALLT och vara beredd på det värsta när dödsbeskedet kommer än att leva lycklig så länge man kan. Jamen hur dum får man vara??? Vilken idiot jag är ibland. Större delarna av augusti och september, allt trevligt jag har välsignats med (för att uttrycka mig religiöst, det är ju ändå söndag) har fördunklats av läkarbesöket den 18 september då jag var övertygad om att jag skulle akutinläggas för att sedan inte gå att räddas. Läkarbesöket tog ca 17 minuter då en munter gosse i min egen ålder tyckte att allt såg heltoppen ut. Jag bad att få titta på datorn med mina provsvar jag också för säkerhets skull, frågade om inte åtminstone blodvärdet var lite väl lågt men inte ens det var dåligt. En dryg månads oro mot 17 minuters "jamen det här var väl toppen!"
Varför lär jag mig aldrig?

Lingonsylt

Lingonsylt på spisen, lingonsylt på disktrasan, lingonsylt på kläderna, lingonsylt på golvet, lingonsylt över hela frysen... Förbannat!
Köpte lingon idag för dyra dyra stålars vid någon sorts bondemarknad mellan Skanstull och Medis. Så långt verkar ju allt supertrevligt. Sedan skulle jag koka lingonsylt vilket är ungefär det enklaste i världen: Lägg lingonen i en stor kastrull, tillsätt någon deciliter vatten och koka i typ en kvart. Tillsätt socker och koka ytterligare några minuter.
Det är bara det att lingon har ett eget liv när de hamnar i en kastrull. Först står jag och stirrar på kastrullen i evigheter och sedan vänder jag ryggen till i ca en sekund och då hinner lingondjävlarna explodera i en sorts kaskadkokning och så har man lingongegga över hela spisen.
Lite stannade dock kvar i grytan så det blev ungefär två burkar. Det var ju bra. Men när jag skulle lägga en av burkarna i frysen så ramlade locket av och i samma stund lutade jag burken såpass så att ungefär 50% hamnade utanför.
Lingon lingon lingon.
Nä. Nu tror jag det blir köpsylt hädanefter. Åtminstone ska det dröja innan jag kokar egen.

Den senaste tiden har det varit så mycket bitterheter så det har helt enkelt inte gått att komprimera dem till blogginlägg. För att reflektera över något välkänt; svininfluensan.
Alltså, ända sedan Kernobyl så har media skrämt mig med olika saker, gjort mig rädd för det ena och det andra, rädd för radioaktivitet i fiskar och bär, rädd för terrorister som mördar stadsministrar, rädd för ryska u-båtar, rädd för HIV, rädd för ditten och rädd för datten. Räcker det inte nu? Sedan i våras har svininfluensan varit huvudnyhet vid ta mig FAN varenda djävla nyhetssändning! Och vad är nytt?
Ena dagen säger de att alla ska vaxineras och andra dagen så står det på löpen att vaxinet kan orsaka förlamning. Jamen tack!
På jobbet har det införskaffats sådan här handsprit. Nu senast hörde jag att det spelar ingen roll hur mycket vi handspritar händerna för smittan är ändå luftburen. Ja, men det var väl roligt hörrni!
En bitterhet som är relaterad till detta med svininfluensan är detta:
-hade svininfluensan blivit ett så stort "scoop" om inte det varit så att den råkar vara väldigt smittsam och förväntas tvinga stor del av svenska folket nere i sängen och därmed hemma från arbetet under närmaste framtiden?
-hade detta varit en stor grej om inte svininfluensan hårdast tycks drabba män mellan typ 30 och 45 år?
Den stora uppståndelsen kring svininfluensan är helt klart ett utslag av samhällets patriarkala och kapitalistiska tänkande. Konspirationsteoretikern har talat.

Hur känns det att vara "Greta 89" och stå vid sin bästa väns kista och lägga en liten blomma, eller "Kalle 93" och ta farväl av sin hustru sedan 57 år tillbaka? Hur känns det när man verkligen på riktigt i de lägena kan tänka "det hade kunnat vara jag"? Hur känns det att vara min mamma och pappa eller "svärmor och svärfar" och veta att "nu är jag i slutet av mitt liv"? Hur känns det att ha en dödlig sjukdom och bara vänta på att det ska bli sämre och behöva göra som man ska i de lägena; insupa livet och njuta av varje mikrodels sekund och se varenda liten idiotisk sommarmygga som en påminnelse om att man faktiskt lever?
Hur känns det att dö? Vad innebär det? Varför måste vi dö? Varför varför varför??? Helvete!
FAN VARFÖR MÅSTE VI DÖ???

***

R.I.P
Requiescant in pace

NEEEEJ! Jag vill inte vila i någon djävla frid! Jag vill leva!


Memento te mortalem esse

Ja nog kommer jag ihåg att jag är dödlig... alldeles för mycket. Nog är det väl alldeles fullkomligt absurt att min existens någon gång, kanske väldigt snart eller kanske om många många år, ska upphöra.
Fattar du vad det innebär?
Fattar alla de där människorna som sitter på tunnelbanan och bara glor, tittar ner i sin bok, pratar högt i mobiltelefonen eller sover att de faktiskt en gång ska dö? Det är ju fullkomligt absurt!

Vik hädan hemska tanke. Jag vill inte veta av dig! Det är sommar och jag borde vara glad och social och genomvarm i såväl kropp som själ. Men jag är kall. Fullkomligt skräckslagen.

Jag hatar mitt jobb. Jag hatar alla djävla människor som inte behöver tänka på sådant här, som bara behöver tänka på det ibland när farmor dör eller så. Djävla lyckliga pissmänniskor. Som dricker sin djävla öl och tycker att livet är som en rökt räka med aioli. FAN!
FAN FAN FAN!

Tänk dig en liten pojke, ett ensambarn, som aldrig varit på dagis eller hos någon dagmamma utan alla dagar får vara med sin mamma eller pappa. Han har full uppmärksamhet hela tiden. När han ber om något så får han det, när han inte tycker att det han gör för stunden är roligt längre så bara slutar han och gör något annat som han tycker är roligt, när andra pratar behöver han inte lyssna men när han pratar lyssnar alla och skrattar artigt om han berättar något som han tycker är roligt eftersom han ju faktiskt är ett barn. Pojken är omnipotent, som så många andra barn, och det måste han få tro för det är helt normalt när man är fem år. När han har gjort något som han själv finner utmärkt så berättar han det och alla hurrar och uppmuntrar. När andra gör något som han tycker är dåligt så berättar han det för sin mamma och pappa när de är ensamma inne på hans pojkrum och de nickar förstående. Ibland får han höra hemlisar, men "hemlis" vet inte den lilla pojken vad det betyder, han tror att det betyder samma sak som det vuxna kallar "makt". En hemlis innehåller väldigt ofta saker som man kan använda vid olika tillfällen för att få det man vill ha eller få sin vilja igenom och det är bra tycker pojken.

Om du nu till den lilla pojkens egenskaper tillägger ca 100 kg kroppsmassa och ca 50 år, då blir inte den här historien så djävla gullig längre utan tvärtom ganska irriterande.

Väldigt ofta gör jag misstaget att säga "ja" till något som sedan efterföljs av mer eller mindre motvilliga "ja" till en massa andra saker och sedan sitter jag där med fem travar papper på databordet, hutschen och golvet och sysslar med saker på min lediga dag som jag absolut inte har någon lust med.