I somras damp det på dörrmattan ner ett sådan där välbekant brev från Karolinska Sjukhuset i Solna igen. Dags för en ny "scanning" av min lekamen, eller rättare sagt en ny analys av två av mina kroppsvätskor för att se efter så att ingen mördarbakterie ska ha återtagit kontrollen över mitt liv. Hurra, dags att besöka syster Drakula igen och sedan två veckor därefter få besked på fikonspråk om hur läget ser ut. Dags för några veckors fullkomligt paralyserande oro som ju närmare läkarbesöket jag kommer desto mer utvecklas till fullständig övertygelse om att jag inom mycket snar framtid ska döden dö. Första året efter "the big sjukdom" fick jag lov att besöka syster Drakula och farbror Doktorn så ofta som var tredje månad och då kapitulerade jag för oron kan man säga, ingen idé att hålla på och oroa sig mellan gångerna liksom... Men nu när det är mindre frekventa besök (var 6:e månad) så hinner jag både slappna av lite OCH tänka att det kan ha hunnit bli totalkajko på de där sex månaderna. Och det är ju synd att lämna något åt slumpen! Bättre att oroa sig för ungefär ALLT och vara beredd på det värsta när dödsbeskedet kommer än att leva lycklig så länge man kan. Jamen hur dum får man vara??? Vilken idiot jag är ibland. Större delarna av augusti och september, allt trevligt jag har välsignats med (för att uttrycka mig religiöst, det är ju ändå söndag) har fördunklats av läkarbesöket den 18 september då jag var övertygad om att jag skulle akutinläggas för att sedan inte gå att räddas. Läkarbesöket tog ca 17 minuter då en munter gosse i min egen ålder tyckte att allt såg heltoppen ut. Jag bad att få titta på datorn med mina provsvar jag också för säkerhets skull, frågade om inte åtminstone blodvärdet var lite väl lågt men inte ens det var dåligt. En dryg månads oro mot 17 minuters "jamen det här var väl toppen!"
Varför lär jag mig aldrig?
Aldrig ska jag sluta alska dig
3 veckor sedan
